jag blir så arg..............

och upprörd när ryttare inte kan lyssna på sina hästar.
Om Quartzo under våra turer stannar upp gång på gång, stelnar till och höjer sitt huvud, så är det självklart för mig att en fara hotar honom. Jag tar honom på allvar. För honom handlar det ju om överlevnad. Hästar är inte rädda att bli skadade, dom är rädda för att dö. Att då få uppleva ,ryttare som kör sporrarna i magen på sin häst och dessutom kallar den för fjantig, gör ont i mitt hjärta. Vilket svek,  ett sätt att totalt förlora förtroendet hos sin häst. I värsta fall sätter man på en grahmantygel eller annat otyg inför nästa ritt för att ha "kontroll". Tror inte det beror på att ryttaren är ond med flit, men det tar banne mig ingen som helst hänsyn till hästen varken som bytesdjur eller individ.
Ju mer snören på hästen ju mindre i huvudet på ryttaren

jag blir så ledsen....

Lördagen var en fantastisk dag vårsolen värmde och smältvatten ilade utefter vägarna.
Min kära lilla vän Lena och jag hade bestämt träff med vår följeslagare Frida för ännu en rolig Parelli-dag.
Vi tog en promenad med våra 4-bentingar ner till Lögdö Bruk, eftersom halkan satte P för oss på den plan vi brukar träna på. Underlaget där var perfekt, några decimeter snö med bra fäste för hästarna.
Lena kvittrade, var fylld av ambitioner o träningslust, så efter att jobbat med sin lilla cob-ponny Catch en stund, så tyckte hon att det var läge att sitta upp en liten stund på honom. Det har hon gjort väldigt många gånger under vintern o det har gått helt lysande. Det gick bra nu också, en stund, sen fick Catch ett glädjeryck såg det ut  som i alla fall. En präktig bakutare så där som glada hästar som vill leka gör varenda dag i hagen. Lena for upp i luften och i en båge mot marken. Blir förundrad hur mycket jag hann tänka under Lenas luftfärd, först tänkte jag att vilken tur att det finns snö att landa på, det här kommer nog att gå bra. När jag sedan såg hennes landning, som fortfarande spelas upp som en film i mitt huvud, förstod jag att det här blir inte bra.
Lena landade med huvudet före som fick dämpa hela kroppsvikten. Jag såg knycket i Lenas arma nacke.
Vi insåg snabbt att hon inte skulle röra sig. Frida tröstade, pratade, och bredde över henne allt vi hade.
Tack och lov var hon kontaktbar, men hade fruktansvärt ont. Q o jag mötte upp ambulansen.
På Sundsvalls sjukhus konstaterade man fraktur på 7:e halskotan, där smärtlindrade man henne för vidare transport till Umeå. Där har man fixerat nacken. Usch! vad onödigt allt känns just nu. Vi är gamla nog att inse faran med hästeriet men lyckan och glädjen tar överhanden, och är oturen framme som den var nu, så kan man ju råka illa ut i vilken situasion som helst.
Fick till min fasa höra i morse att man upptäckt ytterligare en fraktur i ryggraden.
Trots detta tror läkarna att hon ska bli helt återställd. men det är en lång och smärtsam resa hon har framför sig, finaste lilla Lena och jag tänker på henne hela tiden,
Förstår nu hur mycket hennes dagliga små rapporter om Catch betyder för mig, saknar dom oerhört.