Vi letar häst

När så beslutet var taget att vi skulle bli med egen häst, skulle den hittas. Satt många timmar vid datorn o kollade annonser o rasbeskrivningar. Var inte sugen på ett "tråkigt" halvblod, ville ha något annorlunda. Hittade på nätet rasen Andalusier som rasen kallades då men är "förbjudet" att säga idag, den rätta benämningen är PRE (pura raza espaniol).
I Sverige fanns endast ett fåtal PRE då, o ingen till salu.
Vi fick kontakt med en tjej ifrån Ö-vik som jobbade på ett stuteri strax utanför Palma på Malorca. Denna fina tjej ordnade så att fick den mest underbara semestervecka vi nånsin haft. Vi var runt hela ön på de mest fantastiska ställen. Vi blev hämtade o lämnade vid hotelldörren, vi blev bjudna på på fina krogmiddagar o vi fick framförallt rida det mest underbara varelser. Då var det otänkbart för spanjorerna att rida på ston, dom rodnade när frågan kom på tal. Så hingstar var det enda som erbjöds. Med stor beslutsvånda återvände vi till Sverige för att fundera över alla kärlekar vi hunnit träffa o hur vi skulle få råd med en sån dyrgrip.

Ett litet insidertips är att nästa gång ni funderar på en utlandsvecka, se till att åka som hästspekulanter, o ni kommer att få upplevelser utöver det vanliga.

Det lyckliga uppvaknandet

Det blev som det blir för de flesta hästtokiga tjejer. Killar, moppar, karlar och barn tog över primär-intresset. Ett lååångt hästuppehåll m.a.o.

Men...så blev det som det ofta blir för f.d hästtjejer, man växer upp o blir tant o får plötsligt tid för hästar igen - TACK O LOV !

På min 40-års dag lurade mina vänner iväg mig på en islänningstur, det var smällkallt, massor med snö o alldeles underbart. Redan måndagen efter min "återupplivning" ringde jag o bokade in mig som ridelev på Timråhästsport förening.

Under 6-7 år red jag kontunierligt en, två ibland 3 lektioner i veckan.Efter några år på hästryggen, lyckades jag med konsstycket att locka med min hysteriskt hästrädda make. Så även han red lektioner under en 5-års period. I min naivitet trodde jag att jag nu kunde rida hyfsat (oj, vad man bedra sig). Det blev väldigt dyrt med allt lektionsridande varje vecka, så tankarna om egen häst började ta fart. När vi så la familjens gemensamma intresse segling på hyllan pga. ständiga regnsommrar o sura tonårssöner som hellere ville vara hemma med sina intressen, o vi sålde vår båt, blev det en hacka över..........

PRETTY CAPE

Sommarlovet som 13-åring tillbringade jag hos Victor Linders, på Hjärnarps galoppstuteri.
En spännande sommar, som innehöll det mesta i hästväg. Så mycket ridutveckling blev det dock inte. Antigen fick man ligga som vikt över ryggen på de stackars 2-åringar som skulle sadeltämjas, eller oxså klamra sig fast på ruskigt snabba motionsturer på dessa heta fullblodsgaloppörer. Men rida ...nja.. På stuteriet fanns ett infertilt avlagd tävlingsto vid namn Pretty Cape. Hon var en förtjusande liten varelse som hade till livsuppgift att vara Nanny åt fölen under avvänjning.
Familjen blev erbjuden att ta med Pretty hem mot en billig penning, o min lycka var stor den dag hon o jag tillsammans åkte transport hem till Norrland.
Kan inte påstå att jag lärde mig rida på henne heller. Däremot blev hon en fantastisk måttstock för grabbarna i byn, hur väl dom lyckats trimma sina moppar. Varje kväll samlades vi vid mjölkbryggan, jag på Pretty o grabbarna på sina moppar. Vi hade en uppmätt sträcka, där det trävlades vilt varje kväll. Ingen lyckades nånsin med konststycket att vinna över Pretty.

HÄSTINTRESSET

Redan som liten spenslig 7-åring insåg jag att det här med hästar är något jag vill hålla på med. Vad den ingivelsen kom i från har jag ingen aning om, hade varken kamrater eller släktingar som höll på dessa stora "farliga" djur. Övertalade mina skeptiska föräldrar att få börja rida på Enköpings ridskola. Där träffade jag mitt livs första stora kärlek, en liten lurvig shettis med namnet Magaluff.
Magaluff gjorde allt o lyckades för det mesta att få av mig från ryggen, men det gjorde inget förälskelsen var orubblig han var ju såå söt.
När jag nyss fyllt 8, bestämde familjen att flytta till Sundsvall. En förtvivlad 8-åring blev lovad att få fortsätta hästlivet även där. Sundsvalls Ridskola blev mitt nya "tillhåll". Där fanns inga små söta ponnys utan bara stora rejäla kronhästar. Så det var bara att kravla sig upp, o under några år koncentrera sig på rejäla knäslut (jo det var vad vi fick lära oss). Ett vackert men ilsket halvblod blev genast min favorit. Lyckades bli 7:e skötare på Twist, lyckan var fullständig de dagar jag möjligen kunde få mocka, spåna o kanske få tvätta hans borstar. Hierarkin var hård o uppfostrande. På underliga vägar accelererade min karriär som Twist:s skötare från 7:e till 1:e skötare , med egen nyckel till stallet. Många sparkar, bett, o upptryckningar i spiltväggen från Twist avfärdade inte mig, tvärtom han blev en utmaning. Många spännande äventyr fick vi tillsammans, till den dag han sparkade armen av en flickstackare o ägaren beslutade sig för avlivning.

Eftersläntrare

Kvällspromenaden ifrån stallet gav det här resultatet, ganska fantastiskt i mitten på september

Måste bara få avsluta detta feria-surr med bilder på den allra ljuvligaste varelsen på hela tillställningen. Har aldrig sett en sån liten lusitano, blev förstås alldeles till mig i trasorna.

Ferian fortsätter....

Under söndagen var det dags för dressyr tävlingar o uppvisningstävlingar i Working Equitation.
Klasser från Lätt B:3 till St. Georg.
Dressyrtävlingar är inget jag är speciellt förtjust i, ganska långtråkigt. Men det var i alla fall intressant att se hur lusitanon använder sin kropp, o vad de gemensamma problemen för denna underbara ras är. Som hårt skolad i den akademiska världen (uppnäst yttryck) blir jag lite beklämd av att publiken tänder till på stressade, pressade hästar. De flesta ryttare med sporrar, hårda händer o dålig komnikation kan få en sån här högtempad fullblodshäst att se väldigt flaschig ut. Ett mycket större konststycke tycker jag borde vara att kunna visa en lugn avslappnad häst som jobbar genom hela kroppen med längd överlinje, ryggen på plats, med steg in till tyngdpunkten o inte förbi. När publiken jublar över en hästs längningar med massor massor med skjutkraft, känner jag att nånting är fel. Glömmer man inte bort ursprungsmeningen o de1000-tals år av ändamålsenligt avlande för att behålla Lusitanons speciella egenskaper. Vill man tävla dressyr med höga procent tal köper man väl ett halvblod ? eller.
Såg samma trista utveckling inom Lipizzaner-aveln, man vill gärna närma sig de högbenta slimmade halvbloden, bara för att domarkåren har sina fasta mallar för hur en häst ska arbeta. Vore det inte enklare att låta dom tänka om, o inte låta dom vara så förbaskat stelbenta?
När det så var dags för den sista programpunkten WE , som jag längtat efter, sa min onda rygg i
ifrån, jag fick ge upp - jättetrist. WE är ju Lusitanons paradgren, o väldigt roligt att se på, för säga vad man vill om portugiserna : rida kan dom, o fantastiska hästar förstår dom sig på.

På lördagen fick vi se lite uppvisningar av både "dressyrtanter" o tvättäkta portugiser.
Men tyckte nog att det roligaste var att få ta del av de potugisiska exteriördomarnas kvalitets bedömningar.
Hästarna, hingstar, ston, en vallack o två lusitanokorsningar visades först under ryttare o sedan utan sadel, med springande hästhållare. En tolk förklarade för oss i publiken de olika hästarnas för o nackdelar. Väldigt intressant, kom fram till att min egen lilla Lusitano nog inte är så pjåkig, utan att det mesta sitter o ser ut som det ska på honom.

LUSITANOFERIA 2009

Så var en av årets högtidshelger avklarade. Ferian var i år lagd på Näsbyholms Gård, i Strängnäs.
På Näsbyholm föder man upp araber, o appalosa. Ett fint ställe med underbara hästytor, rejäla uteboxar o ett ridhus. På Helmers där "föreställningen" normalt äger rum ,var dom upptagna av ett stort Frieserarrangemang, det kändes lite underligt, det har varit jätteroligt att få komma ner en gång per år o prata med Helmersfolket, men i år såg jag inte skymten av dom :(
Fick via nätet (förstås) tag i en fin liten stuga mitt ute på de södermanländska fälten. Där levde vi som kungar min kära make, o vår hund. I stugan fanns alla tänkbara bekvämligheter, till ett väldigt moderat pris. Stugan till hör ett stort gammalt anrikt gods från förra seklet Brännelundsgård.
Ett ställe jag varmt kan rekommendera om ni vill stanna till i Strängnäs-Eskilstuna trakten.
Ett stort MEN bör tilläggas, är ni en klen gammal tant som mig så tänk på att stugans mjuka sängar har stor ryggskottsvarning.

Lusitanoferia Here we come

ÅÅÅÅ vad skönt, en ledig dag.
Det är så mysigt att få börja dagen med ett par timmar med hästarna.
Det är riktigt trevligt att i sakta mak ge sig på mockning, o städning av stall när man inte är pressad av tiden. Tog sedan mitt ljuvliga lurv (11-årig spinonepojke) på långpromend i skogen, ett fantastiskt väder med en varm o go sol, en blå himmel, o hög klar höstluft. Hade nog kunnat stanna där resten av dagen, men nu ska bilen packas för alldeles strax åker vi till Strängnäs o den hett efterlängtade Lusitanoferian. Huva nu blir det seperationsångest, ska jag var utan Quartzo i 3 hela dagar? Vi får se hur det går. Hör av mig.

Måste prova själv..

Läser och hänger med i många bloggar, tycker att det roligt.
Som lycklig ägare till en häst som har massor att berätta tycker jag det är dax för oss oxså.
Mitt skrivande tror jag kan bli en stund för analys o eftertanke.
Naturligtvis hoppas jag på många råd, tips o ideer.
Med ålderns rätt är jag inte tvärsäker på nåt längre. Så här har ni mina vänner chansen att "tuta" i mig nästan vad som helst. Suger som en svamp i mig av andras tankar.
Ska så fort tiden tillåter berätta om min fantastiska häst o hans bedrövliga resa genom livet.
Så var bloggandet igång - KUL