tisdag 6 mars 2012

jag blir så ledsen....

Lördagen var en fantastisk dag vårsolen värmde och smältvatten ilade utefter vägarna.
Min kära lilla vän Lena och jag hade bestämt träff med vår följeslagare Frida för ännu en rolig Parelli-dag.
Vi tog en promenad med våra 4-bentingar ner till Lögdö Bruk, eftersom halkan satte P för oss på den plan vi brukar träna på. Underlaget där var perfekt, några decimeter snö med bra fäste för hästarna.
Lena kvittrade, var fylld av ambitioner o träningslust, så efter att jobbat med sin lilla cob-ponny Catch en stund, så tyckte hon att det var läge att sitta upp en liten stund på honom. Det har hon gjort väldigt många gånger under vintern o det har gått helt lysande. Det gick bra nu också, en stund, sen fick Catch ett glädjeryck såg det ut  som i alla fall. En präktig bakutare så där som glada hästar som vill leka gör varenda dag i hagen. Lena for upp i luften och i en båge mot marken. Blir förundrad hur mycket jag hann tänka under Lenas luftfärd, först tänkte jag att vilken tur att det finns snö att landa på, det här kommer nog att gå bra. När jag sedan såg hennes landning, som fortfarande spelas upp som en film i mitt huvud, förstod jag att det här blir inte bra.
Lena landade med huvudet före som fick dämpa hela kroppsvikten. Jag såg knycket i Lenas arma nacke.
Vi insåg snabbt att hon inte skulle röra sig. Frida tröstade, pratade, och bredde över henne allt vi hade.
Tack och lov var hon kontaktbar, men hade fruktansvärt ont. Q o jag mötte upp ambulansen.
På Sundsvalls sjukhus konstaterade man fraktur på 7:e halskotan, där smärtlindrade man henne för vidare transport till Umeå. Där har man fixerat nacken. Usch! vad onödigt allt känns just nu. Vi är gamla nog att inse faran med hästeriet men lyckan och glädjen tar överhanden, och är oturen framme som den var nu, så kan man ju råka illa ut i vilken situasion som helst.
Fick till min fasa höra i morse att man upptäckt ytterligare en fraktur i ryggraden.
Trots detta tror läkarna att hon ska bli helt återställd. men det är en lång och smärtsam resa hon har framför sig, finaste lilla Lena och jag tänker på henne hela tiden,
Förstår nu hur mycket hennes dagliga små rapporter om Catch betyder för mig, saknar dom oerhört.

10 kommentarer:

  1. skicka varmar tanker till Lena och hoppas på att hon blir helt återställt igen!

    SvaraRadera
  2. Skickar varma tankar och ljus till henne jag också med hopp om att hon ska bli helt återställd. Kramar till dig och Frida också det måste ha varit hemskt för er alla..

    SvaraRadera
  3. Fruktansvärt.. Håller tummarna att allt går bra!

    SvaraRadera
  4. Nej så sorgligt! Tänkte redan i går att jag måste skriva i hennes logg och höra hur det var eftersom hon hade varit osynlig där några dagar. Så jätteledsamt! Förstår att det var något liknande apropå luftfärd jag gjorde i höstas, men hade turen på min sida. Hoppas nu att inte Lena får några konsekvenser. Kram till er alla 4 / Helena R

    SvaraRadera
  5. Tack! fina vänner för sympatier. Tror Lena behöver så mycket positiva energier som möjligt nu.Jag ska vidarebefodra era empatier.

    SvaraRadera
    Svar
    1. man fick sig en rejäl tankeställare.Det är otäckt vad fort det går. Särkskilt när man rider unghäst själv blir man lite extra rädd. Tänker på henne och håller alla tummar att hon snart blir bra.

      Radera
  6. Hälsningar och varma tankar till Lena och er alla från Sörmland också.

    SvaraRadera
  7. Kan du berätta något om hur Lena mår nu, efter en vecka?

    SvaraRadera
  8. Eva, ursäkta sent svar. Jag lever i den föraktade Face Book-världen och tror därför att alla kan läsa mina uppdateringar, där jag berättat om Lena.
    Jag var och hälsade på tappra Lena på sjukhuset i helgen. Där låg hon med sin halskrage och mycket smärtor men ÄNDÅ full av tillförsikt och framtidsplaner. Det är en otrolig tåga i henne. Tog med mig en märklig känsla hem, då hon ingett mig mer hopp än jag lyckats ge henne, å det är ju faktiskt bra, att hon ser "allt ljus i tunneln" för jag tror att det påskyndar läkningen bra.

    SvaraRadera
  9. Gulle er !
    Blir tagen när jag läser om olyckan igen, vet inte om jag ska fortsätta förtränga eller börja bearbeta ?
    Tog mig ut till Catch idag med hjälp, mina tårar sprutade rakt ut. Han stod vid staketet hela tiden medans husse mockade. Jag satt i bilen vid staketet och småpratade med honom hela tiden och kände verkligen att han saknat mig och ville komma ut och leka igen. Han struntade tom. i de andra hästarna och maten !

    SvaraRadera