Under söndagen var det dags för dressyr tävlingar o uppvisningstävlingar i Working Equitation.
Klasser från Lätt B:3 till St. Georg.
Dressyrtävlingar är inget jag är speciellt förtjust i, ganska långtråkigt. Men det var i alla fall intressant att se hur lusitanon använder sin kropp, o vad de gemensamma problemen för denna underbara ras är. Som hårt skolad i den akademiska världen (uppnäst yttryck) blir jag lite beklämd av att publiken tänder till på stressade, pressade hästar. De flesta ryttare med sporrar, hårda händer o dålig komnikation kan få en sån här högtempad fullblodshäst att se väldigt flaschig ut. Ett mycket större konststycke tycker jag borde vara att kunna visa en lugn avslappnad häst som jobbar genom hela kroppen med längd överlinje, ryggen på plats, med steg in till tyngdpunkten o inte förbi. När publiken jublar över en hästs längningar med massor massor med skjutkraft, känner jag att nånting är fel. Glömmer man inte bort ursprungsmeningen o de1000-tals år av ändamålsenligt avlande för att behålla Lusitanons speciella egenskaper. Vill man tävla dressyr med höga procent tal köper man väl ett halvblod ? eller.
Såg samma trista utveckling inom Lipizzaner-aveln, man vill gärna närma sig de högbenta slimmade halvbloden, bara för att domarkåren har sina fasta mallar för hur en häst ska arbeta. Vore det inte enklare att låta dom tänka om, o inte låta dom vara så förbaskat stelbenta?
När det så var dags för den sista programpunkten WE , som jag längtat efter, sa min onda rygg i
ifrån, jag fick ge upp - jättetrist. WE är ju Lusitanons paradgren, o väldigt roligt att se på, för säga vad man vill om portugiserna : rida kan dom, o fantastiska hästar förstår dom sig på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar