Vi letar häst

När så beslutet var taget att vi skulle bli med egen häst, skulle den hittas. Satt många timmar vid datorn o kollade annonser o rasbeskrivningar. Var inte sugen på ett "tråkigt" halvblod, ville ha något annorlunda. Hittade på nätet rasen Andalusier som rasen kallades då men är "förbjudet" att säga idag, den rätta benämningen är PRE (pura raza espaniol).
I Sverige fanns endast ett fåtal PRE då, o ingen till salu.
Vi fick kontakt med en tjej ifrån Ö-vik som jobbade på ett stuteri strax utanför Palma på Malorca. Denna fina tjej ordnade så att fick den mest underbara semestervecka vi nånsin haft. Vi var runt hela ön på de mest fantastiska ställen. Vi blev hämtade o lämnade vid hotelldörren, vi blev bjudna på på fina krogmiddagar o vi fick framförallt rida det mest underbara varelser. Då var det otänkbart för spanjorerna att rida på ston, dom rodnade när frågan kom på tal. Så hingstar var det enda som erbjöds. Med stor beslutsvånda återvände vi till Sverige för att fundera över alla kärlekar vi hunnit träffa o hur vi skulle få råd med en sån dyrgrip.

Ett litet insidertips är att nästa gång ni funderar på en utlandsvecka, se till att åka som hästspekulanter, o ni kommer att få upplevelser utöver det vanliga.

Det lyckliga uppvaknandet

Det blev som det blir för de flesta hästtokiga tjejer. Killar, moppar, karlar och barn tog över primär-intresset. Ett lååångt hästuppehåll m.a.o.

Men...så blev det som det ofta blir för f.d hästtjejer, man växer upp o blir tant o får plötsligt tid för hästar igen - TACK O LOV !

På min 40-års dag lurade mina vänner iväg mig på en islänningstur, det var smällkallt, massor med snö o alldeles underbart. Redan måndagen efter min "återupplivning" ringde jag o bokade in mig som ridelev på Timråhästsport förening.

Under 6-7 år red jag kontunierligt en, två ibland 3 lektioner i veckan.Efter några år på hästryggen, lyckades jag med konsstycket att locka med min hysteriskt hästrädda make. Så även han red lektioner under en 5-års period. I min naivitet trodde jag att jag nu kunde rida hyfsat (oj, vad man bedra sig). Det blev väldigt dyrt med allt lektionsridande varje vecka, så tankarna om egen häst började ta fart. När vi så la familjens gemensamma intresse segling på hyllan pga. ständiga regnsommrar o sura tonårssöner som hellere ville vara hemma med sina intressen, o vi sålde vår båt, blev det en hacka över..........

PRETTY CAPE

Sommarlovet som 13-åring tillbringade jag hos Victor Linders, på Hjärnarps galoppstuteri.
En spännande sommar, som innehöll det mesta i hästväg. Så mycket ridutveckling blev det dock inte. Antigen fick man ligga som vikt över ryggen på de stackars 2-åringar som skulle sadeltämjas, eller oxså klamra sig fast på ruskigt snabba motionsturer på dessa heta fullblodsgaloppörer. Men rida ...nja.. På stuteriet fanns ett infertilt avlagd tävlingsto vid namn Pretty Cape. Hon var en förtjusande liten varelse som hade till livsuppgift att vara Nanny åt fölen under avvänjning.
Familjen blev erbjuden att ta med Pretty hem mot en billig penning, o min lycka var stor den dag hon o jag tillsammans åkte transport hem till Norrland.
Kan inte påstå att jag lärde mig rida på henne heller. Däremot blev hon en fantastisk måttstock för grabbarna i byn, hur väl dom lyckats trimma sina moppar. Varje kväll samlades vi vid mjölkbryggan, jag på Pretty o grabbarna på sina moppar. Vi hade en uppmätt sträcka, där det trävlades vilt varje kväll. Ingen lyckades nånsin med konststycket att vinna över Pretty.

HÄSTINTRESSET

Redan som liten spenslig 7-åring insåg jag att det här med hästar är något jag vill hålla på med. Vad den ingivelsen kom i från har jag ingen aning om, hade varken kamrater eller släktingar som höll på dessa stora "farliga" djur. Övertalade mina skeptiska föräldrar att få börja rida på Enköpings ridskola. Där träffade jag mitt livs första stora kärlek, en liten lurvig shettis med namnet Magaluff.
Magaluff gjorde allt o lyckades för det mesta att få av mig från ryggen, men det gjorde inget förälskelsen var orubblig han var ju såå söt.
När jag nyss fyllt 8, bestämde familjen att flytta till Sundsvall. En förtvivlad 8-åring blev lovad att få fortsätta hästlivet även där. Sundsvalls Ridskola blev mitt nya "tillhåll". Där fanns inga små söta ponnys utan bara stora rejäla kronhästar. Så det var bara att kravla sig upp, o under några år koncentrera sig på rejäla knäslut (jo det var vad vi fick lära oss). Ett vackert men ilsket halvblod blev genast min favorit. Lyckades bli 7:e skötare på Twist, lyckan var fullständig de dagar jag möjligen kunde få mocka, spåna o kanske få tvätta hans borstar. Hierarkin var hård o uppfostrande. På underliga vägar accelererade min karriär som Twist:s skötare från 7:e till 1:e skötare , med egen nyckel till stallet. Många sparkar, bett, o upptryckningar i spiltväggen från Twist avfärdade inte mig, tvärtom han blev en utmaning. Många spännande äventyr fick vi tillsammans, till den dag han sparkade armen av en flickstackare o ägaren beslutade sig för avlivning.