Nu slipper vår avgudade lilla lipizzanertjej ha ont i sina små ben nå mer. Hon gjorde sin sista capriole in i himlen idag.
Vi är förtvivlat ledsna, men var skyldig henne detta fruktade beslut.
I det sista årets grå sörja av sorg har min häst nästan betytt allt.
Utan henne hade jag inte stått på benen idag.
jag är henne oändlgt tacksam, för det enorma stöd hon varit.
Hon har med sina kloka sammetsögon "bjudit in" mig för att gråta i timmar i hennes ljuvliga päls, hon har tålmodigt stått alldeles stilla och låtit mig dränka hennes hals i alla mina tårar.
Vi har tillsammans fortsatt med vår träning, då hon alltid gjort sitt bästa. Timmar då tiden stått helt stilla och den hårda världen omkring oss totalt försvunnit. Timmar då hon o jag, för mig varit
det enda exsisterande i hela universum. Timmar då jag tankat för att orka stå på benen ett tag till. Vem vet hon kanske härdade ut för min skull, med sitt stora hjärta skulle det inte förvåna mig. Smulan har gett mig så mycket mer än vad man kan begära av en häst. jag älskar henne så otroligt mycket- vilket jag tror att hon hann känna under de åtta underbara år vi fick tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar