Smulan kom, sågs o segrade, men inte på en gång.
Efter 3 år med svett (okunskap), blod (många avåkningar) o tårar, hittade vi lösningen på vårt gemensamma liv. Hade börjat intressera mig för den s.k akademiska ridningen. Läst Bendt:s böcker o varit på några clinics med Carina Eriksson (senare fru Branderup) också Lipizzanerägare. Blev fascinerad av tankesättet o hela livsfilosofin kring läran.
Tyvärr fanns det ingen i min omgivning (trodde jag) som hade en susning om AR.
Men så en väldigt vacker sommardag, möter Smul o jag en tjej på en islänning med akademisk utrustning. Självklart fick hon göra halt o berätta hur det kom sig. Till min stora lycka visade det sig att det nyligen kommit igång en grupp som varje månad skulle träna för Katrin Wallberg, en av Bendts elever. Anmälde mig på ståeende, eller nja sittandes fot till denna församling.
I hela 5 år hann Smulan o jag träna för denna fantastiska tjej. Smulan utvecklades alldeles otroligt. Hon blev en mycket vacker, stolt o vältränad häst. Hon gjorde jättefina travskolor,
galanta piruetter, fin skolgalopp, o piaff som var snudd på färdig innan hennes åldersförslitningar satte käppar i hjulet.
Det här sättet att träna, gjorde Smul till en lugn trygg häst, så mellan varven i den seriösa träningen kom vi så långt i vår relation att jag kunde rida henne (visserligen inomhus) helt naken
utan både sadel o träns. Ett sådant förtroende blir man väldigt mjuk i hjärtat av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar