Ferdinand konverterar till Ferrari

När Q med kompis återvände till vinteruppstallningen efter betet, började jag ana ugglor i mossen. Hästarna stog då uppstallade på Timrå Hästsportförening. En modern anläggning, med 2 ridhus, cafeteria, teorisalar m.m. På anläggningen finns ett 50-tal hästar, 21 st. privatägda o ca 30 ridskolehästar. Där finns personal som sköter in-ut släpp, fodring osv. väldigt bekvämt, men i mitt huvud inte särskilt hästvänligt.

Började känna att Q så smått började våga "öppna" sina ögon.

Vet att många hästar blir väldigt introverta vid byta av miljö o ägare, min lilla Smula var sån i drygt ett halvår, innan hon vågade visa vem hon egentligen var.
Med tanke på hur smärtfritt allt fungerat med Q, förstod jag att denna dag skulle komma, när han skulle börja bli "varm i kläderna".

Redan första dagen på Thf började problemen, vid intag på eftermiddagen vägrade Q att låta nån annan än mig få koppla o leda in honom i stallet. Han blev förstås helt vansinnig när den ena efter den andra hästen försvann in i stallet på eftermiddagarna, hans "dampanfall" återvände o jag fick dagligen flexa ut ifrån jobbet för att rädda den vilde ifrån hans försök att hoppa över det mycket höga stålstaketet.
En av stalltjejerna lyckades till slut på en nåder få lite av hans förtroende, via mycket umgänge, smek & kel o lassvis med salta grodor.Till slut fick hon som den ende utvalde ta honom in & ut, ur stallet.
Vid min första ensamma uteritt den hösten fick jag känna på hur otroligt snabb, o stark en lusitano är. Han blev på bråkdelen av sekund fullständigt panikslagen, kastade sig, tog ett jätteskutt uppåt, jag kom ur balans, blev hängande med foten i ena stigbygeln medan sadeln for under magen på honom. Med någons försyn, hade jag den här dagen utrustat mig med jodphurs o inte ridstövlar, o det blev min räddning.
När jag släpat med en bit lossnade skon o Quartzo skenade ensam hem. Sadeln gick sönder, tränset gick sönder, några revor här o var på hästen, men min gamla kropp höll-fantastiskt. Quartzos hysteri accelererade under hösten, när vintern anlände var han oridbar utomhus. Efter många rejäla avåkningar gav jag upp detta.
Hans rektion på snö is upplevde jag inte som det minsta underlig, han hade ju trots allt bara varit i Sverige i 2 år o aldrig utomhus. Hans panik när isen krasade under hans fötter, var lättförståelig, att hans överlevnads instinkter är mycket kraftiga bidrog oxå till reaktionerna.