LÖGDÖDAGEN

Vi har skapat en återkommande tradition på Lögdö Bruk.
Varje sommar i anslutning till Lögdödagen, har vi AR-tanter "husmorssemester".
Vi tar med oss hästarna o Katrin en liten "kocka" o lever loppan i 4 dagar.
Vi tränar, äter vid dukade bord, vi fnittrar, äter godis, har teori, vi grillar, pimplar vin o fnittrar ännu mer, vi badar med hästarna i solnedgången och livet är fantastiskt under dessa dagar.
Det första lägret med Quartzo, gav mig en hel del nervpirr eftersom vi lovat att rida omkring
bland folk & fä under Lögdödagen.
Quartzo skötte sig långt över förväntan.
Där fanns mässingorkester, fladdrande tältdukar över försäljnings stånden, hundar, ungar, brandbilar, motorcyklar. Ett virrvarr av i en hästs ögon farliga saker.
Visst var han spänd, o gick in i fina piaffer av sig själv :) men han behärskade sig o stannade kvar på plats, blev djupt imponerad av honom.

LÖGDÖ BRUKS RIDAKADEMI

Hemlösa o förvirrade, började vi AR-tanter att se oss om efter alternativa ställen att träna på, eftersom vi ledsnat på Thf.s attityd.
På slingriga vägar dök så "vårt" smultronställe upp.
Lögdö Bruk, denna fantastiska miljö ifrån 1600-talet, skulle bli vårt nya tillhåll.
Lögdö Bruks intresse förening tog emot oss med öppna armar,vi bildade en sektion i föreningen. Vi fick husera fritt o fick en egen nyckel till det fina gamla stallet, med 2 stora boxar o 6 spiltor.
Vi träffades en helg o sanerade, o gjorde fint i stallet.
Några snälla farbröder i ordningställde en ridbana med akademiska mått o staket.
Vi byggde små hagar där hästarna kan gå o beta o umgås medan dom väntar på sin träningstid.
Jag är så lyrisk över detta ställe, där jag upplevt mina bästa dagar, ord saknas men mycket bilder har jag ;)
Vi lovade intresseföreningen att återkommande delta med fina hästar under de berömda Lögdödagarna. Med detta i åtanke bildade vi en studiecirkel, där vi sydde upp fina 1600-talskläder som blev pricken över i, 16oo-tals ridning i 1600-tals miljö med 1600-talskläder!!!!!
Småfanatiskt, men såå kul.

Ny TAKTIK

La ner utomhusridningen ett par månader o försökte aktivera Q mentalt i stället.
Jag frilongerade ofta med gott resultat, vi klickertränade osv. allt för att bygga upp vår relation, och försöka ge honom lite självförtroende.
Gick långa många besvärliga promenader, med honom, då han hela tiden ifrågasatte mitt ledarskap och visade mycket av sin hingstiga sida.
Så småningom sansade han sig något, visserligen var (är) han fortfarande enormt explosiv.
Når nått hände, hände det med ljusets hastighet.
Han uppskattade i.a.f vår samvaro så till den milda grad att han skrek i högan sky om jag lämnade honom mer än 3 meter. Det var en väldigt jobbig period, mitt hjärta gick i kras varje kväll jag måste överge honom.
Efter ett par månader kunde jag inte låta bli att prova att sitta upp utomhus igen, å hej vad det gick!. Det spelade ingen roll om vi var ensamma eller hade sällskap av andra behärskade hästar, jag lyckades inte få ett enda skrittsteg ute den vintern.
Var ute på den ena hysteriska turen efter den andra, bra dagar satt jag kvar i sadeln andra åkte jag av.
Kände i det läget ett stort behov av kunnig hjälp, längtade våldsamt efter "fröken Katrin", för att på ett vettigt sätt kunna träna även hans kropp.
Av någon outgrundlig anledning beslutade TimråHästsportförenings styrelse att vår akademiska träning inte var riktigt rumsren längre och därför begärde oskäliga summor för disponering av ridhus. Så efter att i 5-6 år fått träna för Katrin Wallberg minst 1 g/mån. blev det till vår förtvivlan tvärstopp med detta under hela vinterhalvåret.
Nu när jag som mest behövde henne!
Fick istället ta till vad som erbjöds på denna konservativa klubb. Det blev dressyrträning, fast på vårt eget sätt.
En väldigt sympatisk, glad & go norrländska utan fördomar, lyssnade på mina tankegångar. Hon fick låna med sig min husbibel Katrins "Skola din häst till ökad samling och hållbarhet"
för att se vad det är för "konstigheter" vi har för oss.
Tränade 1 g/veckan för Åsa som hon heter, under vintern.
Vi koncentrerade oss på Quartzos avslappning, och att stärka hans yttre bakben.

Ferdinand konverterar till Ferrari

När Q med kompis återvände till vinteruppstallningen efter betet, började jag ana ugglor i mossen. Hästarna stog då uppstallade på Timrå Hästsportförening. En modern anläggning, med 2 ridhus, cafeteria, teorisalar m.m. På anläggningen finns ett 50-tal hästar, 21 st. privatägda o ca 30 ridskolehästar. Där finns personal som sköter in-ut släpp, fodring osv. väldigt bekvämt, men i mitt huvud inte särskilt hästvänligt.

Började känna att Q så smått började våga "öppna" sina ögon.

Vet att många hästar blir väldigt introverta vid byta av miljö o ägare, min lilla Smula var sån i drygt ett halvår, innan hon vågade visa vem hon egentligen var.
Med tanke på hur smärtfritt allt fungerat med Q, förstod jag att denna dag skulle komma, när han skulle börja bli "varm i kläderna".

Redan första dagen på Thf började problemen, vid intag på eftermiddagen vägrade Q att låta nån annan än mig få koppla o leda in honom i stallet. Han blev förstås helt vansinnig när den ena efter den andra hästen försvann in i stallet på eftermiddagarna, hans "dampanfall" återvände o jag fick dagligen flexa ut ifrån jobbet för att rädda den vilde ifrån hans försök att hoppa över det mycket höga stålstaketet.
En av stalltjejerna lyckades till slut på en nåder få lite av hans förtroende, via mycket umgänge, smek & kel o lassvis med salta grodor.Till slut fick hon som den ende utvalde ta honom in & ut, ur stallet.
Vid min första ensamma uteritt den hösten fick jag känna på hur otroligt snabb, o stark en lusitano är. Han blev på bråkdelen av sekund fullständigt panikslagen, kastade sig, tog ett jätteskutt uppåt, jag kom ur balans, blev hängande med foten i ena stigbygeln medan sadeln for under magen på honom. Med någons försyn, hade jag den här dagen utrustat mig med jodphurs o inte ridstövlar, o det blev min räddning.
När jag släpat med en bit lossnade skon o Quartzo skenade ensam hem. Sadeln gick sönder, tränset gick sönder, några revor här o var på hästen, men min gamla kropp höll-fantastiskt. Quartzos hysteri accelererade under hösten, när vintern anlände var han oridbar utomhus. Efter många rejäla avåkningar gav jag upp detta.
Hans rektion på snö is upplevde jag inte som det minsta underlig, han hade ju trots allt bara varit i Sverige i 2 år o aldrig utomhus. Hans panik när isen krasade under hans fötter, var lättförståelig, att hans överlevnads instinkter är mycket kraftiga bidrog oxå till reaktionerna.

Q får en kompis.

Sommaren kom och det var dags för Q att komma på bete. Det var med en aningen oro,
frågorna var många. Hur skulle han reagera på den nya miljön? hur mycket hästspråk kunde han som levt som hingst inomhus? hur skulle han reagera med brunstiga ston i närheten osv.
Som den "hönsmamma" jag är, fick han den första tiden gå i en hage bredvid de andra. Han fick vara inne på nätterna. Nån måtta på utomhusträning fick det ändå vara. Efter nån vecka visade det sig att Q fattat tycke för en liten C-ponny kille vid namn Bruno.

Dom snackade mycket med varann, kliade varann över tråden, gnäggade när den ena försvann osv.

När Brunos ägare undrade om vi skulle släppa ihop dom, jublade mitt hjärta , Q skulle få sitt livs första kompis.
Bruno travade in till Quartzo. Sen dess har dom varit världens bästa polare.

Dygnets flesta timmar kamperar dom ihop. Q = som den stora fina hunden i reklamen som skyddar sin lilla kompis i från allt regnande.
Bruno står ofta hukad under Quartzos hals när oväder drar förbi.

NÄMEN har jag köpt en Ferdinand??????

Redan 4 veckor efter Q:s hemkomst, var det dags att åka mot nya äventyr.
Vi skulle iväg på ett 4-dagars träningsläger med Katrin Wallgren.
Det kändes verkligen som den ultimata "beginningen" för Quartzo o mig, det skulle bli så spännande att få inviga honom i den akademiska världen.
Jag lastade honom själv utan problem, for o hämtade en islänning med matte som skulle göra oss sällskap. Lugna fina hästar lastades ur, och träningen satte genast fart.
Antar att min vita springare alltid ridits på stång, för han hade inga problem med den, vilket han haft med "vanliga" bett. Att avslappnad gå i en lång låg form, tyckte han om, när han dessutom fick beröm för sin avslappning, blev han väldigt snopen.
Vi kunde ganska snabbt konstatera att han var motvillig till att bära vikt på sina yttre bakben.
Men vi koncentrerade oss på att behålla lugnet under passen.

Skrittskolor fick räcka under dessa dagar.
Quartzo var hur cool som helst under hela lägret, vi var alla lika förvånade över hans beteende.
Så hade vi fått en bra grund att träna ifrån, så mycket nöjda återvände vi hemåt igen.
Hemma i vardagen igen varvade jag AR-träning med uteritter.

Skogsmänniska som jag är, struntade jag i alla betänkligheter om och hur Q skulle reagera på ute-turerna, tog tjuren vid hornen. Satte på honom ett hackamore o galopperade ut i den ljuvliga skogen Å DET GICK SÅ BRA !!! dag efter dag gav vi oss ensamma iväg på nya äventyr o jag kom hem hel å hållen varenda gång.