jag blir så arg..............

och upprörd när ryttare inte kan lyssna på sina hästar.
Om Quartzo under våra turer stannar upp gång på gång, stelnar till och höjer sitt huvud, så är det självklart för mig att en fara hotar honom. Jag tar honom på allvar. För honom handlar det ju om överlevnad. Hästar är inte rädda att bli skadade, dom är rädda för att dö. Att då få uppleva ,ryttare som kör sporrarna i magen på sin häst och dessutom kallar den för fjantig, gör ont i mitt hjärta. Vilket svek,  ett sätt att totalt förlora förtroendet hos sin häst. I värsta fall sätter man på en grahmantygel eller annat otyg inför nästa ritt för att ha "kontroll". Tror inte det beror på att ryttaren är ond med flit, men det tar banne mig ingen som helst hänsyn till hästen varken som bytesdjur eller individ.
Ju mer snören på hästen ju mindre i huvudet på ryttaren

jag blir så ledsen....

Lördagen var en fantastisk dag vårsolen värmde och smältvatten ilade utefter vägarna.
Min kära lilla vän Lena och jag hade bestämt träff med vår följeslagare Frida för ännu en rolig Parelli-dag.
Vi tog en promenad med våra 4-bentingar ner till Lögdö Bruk, eftersom halkan satte P för oss på den plan vi brukar träna på. Underlaget där var perfekt, några decimeter snö med bra fäste för hästarna.
Lena kvittrade, var fylld av ambitioner o träningslust, så efter att jobbat med sin lilla cob-ponny Catch en stund, så tyckte hon att det var läge att sitta upp en liten stund på honom. Det har hon gjort väldigt många gånger under vintern o det har gått helt lysande. Det gick bra nu också, en stund, sen fick Catch ett glädjeryck såg det ut  som i alla fall. En präktig bakutare så där som glada hästar som vill leka gör varenda dag i hagen. Lena for upp i luften och i en båge mot marken. Blir förundrad hur mycket jag hann tänka under Lenas luftfärd, först tänkte jag att vilken tur att det finns snö att landa på, det här kommer nog att gå bra. När jag sedan såg hennes landning, som fortfarande spelas upp som en film i mitt huvud, förstod jag att det här blir inte bra.
Lena landade med huvudet före som fick dämpa hela kroppsvikten. Jag såg knycket i Lenas arma nacke.
Vi insåg snabbt att hon inte skulle röra sig. Frida tröstade, pratade, och bredde över henne allt vi hade.
Tack och lov var hon kontaktbar, men hade fruktansvärt ont. Q o jag mötte upp ambulansen.
På Sundsvalls sjukhus konstaterade man fraktur på 7:e halskotan, där smärtlindrade man henne för vidare transport till Umeå. Där har man fixerat nacken. Usch! vad onödigt allt känns just nu. Vi är gamla nog att inse faran med hästeriet men lyckan och glädjen tar överhanden, och är oturen framme som den var nu, så kan man ju råka illa ut i vilken situasion som helst.
Fick till min fasa höra i morse att man upptäckt ytterligare en fraktur i ryggraden.
Trots detta tror läkarna att hon ska bli helt återställd. men det är en lång och smärtsam resa hon har framför sig, finaste lilla Lena och jag tänker på henne hela tiden,
Förstår nu hur mycket hennes dagliga små rapporter om Catch betyder för mig, saknar dom oerhört.

Jag vill INTE......

Jag är en sån där konstig prick som älskar alla sorts väder. Ju mer väder, ju bättre.
Går gärna ut och njuter av snöstormar, spöregn, och höststormar MEN det finns en sak som totalt släcker min livsandar och det är kyla. När termometern kryper ned mot tio minus, vill jag inge mer. Lider nått oerhört, och fryser nästan ihjäl. Jag sitter här med "skägget i brevlådan" som innehavare till två stora hundar som alltid i alla lägen vill gå ut, och en häst som måstes rastas åtminstone varannan dag. Har införskaffat allt i el-väg som kan värma, elsockor, elsulor, såna där kemiska kuddar man har i skorna. men inget kan lura mig. Jag vill bara lägga mig på soffan och dra en filt över huvudet, men det gå ju inte!
Vilken tur att man har lite sommarbilder att hämta tröst i.
Det ger mig vetskap om att jag nog överlever denna vinter också

Med mera focus på sitsen

Igår startade vi upp en mycket efterlängtad kurs i Lögdö Bruks ridakademis regi (www.logdobruk.se/Ridakademi) det är så härligt att få inspiration denna dystra årstid.
Vår "fröken" denna gång är duktiga Angelica Hesselius,( http://www.tonus.se/) som är utbildad ridinstruktör i Integrerad Ridkonst, hos Christina Drangel. Tanken är att vi ska få utforma kursen efter våra önskemål. Ibland med häst och ibland utan.
Igår fokuserade vi på förra helgens "trend", sitsen fast vi tog det från andra hållet dvs. vi fick försöka känna av hur våra kroppar reagerar i olika lägen. Intressant och avslöjande. Vi provade att sitta på våra händer för att känna trycket av sitt-benen, å man blir mörkrädd när man känner hur spetsiga våra rumpor (även m. rejäl beklädnad) är,kunde inte låta bli att tänka : ska man verkligen utsätta en hästrygg för dyl.?
Kul var det att få se så många nya ansikten, alltid trevligt att få utbyta erfarenheter med nån annan än de man i åratal redan "tjatat" med. Nu längtar jag väldigt mycket efter nästa kurstillfälle.

Sits-clinic med Birthe Vogelius.

Lägg till bildtext

Vill visa en bild jag tog under besöket på Katrins undersköna hingstar. Där kan man snacka spänst!

Nyligen hemkommen från en lärorik helg med mycket Aha-upplevelser, inspiration och bättre kroppskontakt. Hade förberett mig väl för denna helg med att studera Birthes mycket läsvärda bok : Spänst & Harmoni i ryttarens sits. Dessutom passade jag på att besöka min sjukgymnast dagen före avresa. Har under många år haft problem med en ond höft, som jag fått åtgärdad med jämna mellanrum på SCA hälsan.

Jag har trott att det är min höftböjare (som många ryttare har problem med) som varit anledningen till mitt onda, o att höger ben som ständigt kortas. "Min" sjukgymnast sa att han anade att mitt problem antagligen härrör från bålen - hmm intressant att ha det med sig till clinicen. Väl på plats i Vännes hos vår fröken Katrin Wallberg o hennes fantastiska ny byggda anläggning : Ridkonst Norr, började Birthe dagen med en föreläsning om Ryttarens Bärighet. Hon pratade om rörlighet, stabilitet, balans, följsamhet, muskelstyrka och avspändhet, lite om koordination, tajming och känsla. Birthe är en intressant föreläsare som på ett lättbegripligt sätt förklarar vad hon menar.
Så var det dags för sitsanalys. Tyvärr kunde inte alla som ville få en sådan pga. tidsbrist, så det var "först till kvarn....." jag var en av lyckligt lottade som med stor pessimism äntrade sadelbocken med en tryckmatta kopplad till dator, som skulle avslöja min sneda, skeva kropp inför hela församlingen. Snopen och förvånad fick jag veta att jag var en väldigt rak o jämn ryttare - Tjoho!
Procent fördelningen på de bägge sidorna var nästan bra, men bara nästan.  Snopen så att jag höll på att trilla av bocken fick jag höra av Birthe att mitt problem med höften antagligen kom från bålen därför att jag  jag antagligen rider med den ena axeln något framskjuten. Jamen visst har aldrig tänkt på det förut men när hon sa det var det solklart, det gör jag ju. Fick lägga mig på golvet o Birthe drog o strechade min kropp under några minuter. Sen hoppade jag upp på tryckmattan igen o min belastning o tryckpunkter var förändrade till 50/50 - fantastiskt! Kändes sedan som ett äventyr att följa den ena ryttaren efter den andra som klev upp på mattan med spridda resultat (många ryttare går omkring med gamla skador) o sedan få se Birthe under några minuter rätta till problemen som gav ett mycket bättre resultat vid den andra sittningen på tryckplattan.
Snabbt kunde "vi" (AR-tanterna) konstatera att vi AR-ryttare genomgående hade bättre fördelning o tryck i våra sitsar.
I församlingen fanns både dressyr och hoppryttare, å det var roligt att vi kunde samlas så här under samma tak. Det blev som en uppenbarelse när vi såg vad lite som behövs för att underlätta sin sits o i förlängningen underlätta för våra hästar. Efter dagens övningar lät vi Birthe provsitta i en AR-sade vilket hon aldrig gjort. Skoj att se hennes reaktion, hon kände efter o funderade väldigt länge innan hon sa nåt. Efter en stund i sadeln sa hon så här: en sån här sadel ger antagligen en väldigt optimal sits, man hamnar rätt utan ansträngning. Sadeln är smal o lättare för kvinnor att sitta i, den finns inte en massa uppbyggnad typ knävulster o dylikt som låser ryttaren i en felaktig position. Dessutom konstaterade hon att vi i den sadeln med vårt sätt att rida ger oss stabila mellandelar.Hon hade även en del invändningar mot sadeln, men likt en gammal hund, väljer jag att höra det jag vill.
Vi avslutade en intressant dag med en delikat middag, med vinfnitter o efterrätt.
Söndagen startade med en resumé av gårddagen, sen följde en föreläsning om våra olika kroppsdelar, o hur vi kan hjälpa dom på vägen mot en harmonisk sits. Efter lunch fick vi träna, strecha med olika hjälpmedel på olika stationer. Gammkroppen fick sig ett rejält uppvaknade. Nu ska här inhandlas bollar o balansplattor för detta är något jag tänker fortsätta med. Avslutar med att säga att
 får ni möjlighet att delta vid en Bithes clinics GÖRNE!!!!!!

Nyttigt o välgörande.

Bildbevis på konverteringen.............

SKOGSMULLE har landat !
Snart 4 år har gått sedan jag träffade min blivande, högtempade, sönderstressade, ädla fullblodshäst.
Ambitionen var att ge honom ett gott liv efter alla trauman han genom lidit.
Nuuu känns det som om vi är väldigt nära den drömmen. Quartzo har den sista tiden blivit den lugna trygga häst, jag hoppades att han skulle bli. Jag blir stum av förundran varje kväll på våra turer, alla övereaktioner är som bortblåsta, han blir sällan överilad, visst finns motorn o springglädjen kvar, men nu med behärskning.
Tycks vara så att vårt o hästars tidsperpektiv är väldigt olika. I hästarnas värld, krävs lång tid för att övertyga. Med min förra häst tog det nästan 5 år innnan jag kunde be henne om vad som helst.
Så jag har förstått att tålamod är den största förutsättningen för att få hästen dit man vill.
Att Quartzo dessutom ser ut som en riktig Skogsmulle, som ni kan se på bilden som föreställer hans käkgrop med tillhörande långskägg förstärker ju bara Skogsmulle-känslan - hihi

Vår "SKORESA"

Igår var det dags för hovslagarbesök. Varje gång Kalle kommer drar jag mig till minnes hur vi hade det i begynnelsen Quartzo o jag. Fick inga signaler ifrån Helmers när jag bestämt mig för att det var honom jag ville ha. Mer än att jag skulle vara väldigt försiktig när jag tog på bakbensskydden, eftersom han var extremt rädd om sina bakben. Nåväl, han var nyskodd när jag hämtade honom så jag funderade inte hur det gått till.
När det så var dags, visade det sig att detta med skoning skulle bli ett stort problem. Hovslagar-Kalle ända från Ånge, skodde under den här tiden THF:s ridskolehästar så han fanns nära till hands.När han åtog sig att sko min häst hade vi ingen aning om vilket hästjobb som låg framför oss. Vi fick ge upp vid första försöket. När Kalle försökte lyfta Q:s bakben försvarde han sig med att försöka lägga sig över den stackars hovslagaren. Hmmm ett jätteproblem tornade upp sig. Försökte lösa problemet med massor med tålamod. Misstänker att han vid tidigare skoningar var nerdrogad, o det kändes inte som min lösning.
Gjorde i stället så att jag dagligen tog på o masserade hans bakben, för att övertyga honom om att inget farligt skulle hända. Började sedan försiktigt med hjälp av ett grimskaft be honom lyfta sina hovar pyttelite ifrån golvet, belönade o berömde, ökade sedan succesivt avståndet. Det här höll jag på med drygt ett år.
Kalle kom med jämna mellanrum o provade, med samma resultat som tidigare, dvs. Q försökte stjälpa omkull sig. Min bästa hovslagare hade en ängels tålamod, o sa att eftersom han aldrig visade några som helst aggressioner, kunde han stå ut. Han lyckade till slut få av honom skorna o verka litegrann. och jag fick investera i ett par boots. Nu har Kalle skott Quartzo i snart 4 år ,o dom har blivit de bästa vänner.
Quartzo har fortfarande nått trauma i sitt ena bakben, som gör honom lite bökig, han har helt uppenbarligen upplevt hemskheter i detta ben. Han darrar, visar underkastelesignaler o tycker att det är extremt jobbig att dra ut detta ben bakåt, men det går!
Känner stor tacksamhet att Kalle varit närvarande under vår "skoresa",