Ryttarstigens Duca

Visserligen är detta Quartzos blogg, men eftersom hunden Duca ingått i hans flock sedan Q kom till oss, tycker jag gott att han också kan få vara med på ett hörn.
Före mitt nuvarande hästliv, var jag en mycket aktiv hundmänniska, och satt på div. stolar i den lokala brukshundklubben, jag var aktiv tävlingsförare och hade vid tillfället min tredje Spinone : Angus. Vi bestämde oss då för att skaffa en hund till då vi oftast haft 2 hundar i familjen och sett vilken glädje dom kan ha av varandra. Vi ringde vår favorituppfödare i Askersund och som på beställning hade hon en kull på G.
Vi hämtade hem vårt nya lilla knytte Duca när Angus var 3 år fyllda.
Angus tog snabbt och villigt på sig rollen som storebror. De bägge grabbarna blev ett team som följdes åt i vått&torrt. Dom kompletterade varann väl, Angus var den pigga livliga som tjöt av glädje när apportbocken kom fram medan lugna Duca aldrig skulle förnedra sig till dumheter som lydnadsmoment, spelade liksom ingen roll hur jag försökte motivera honom. Inte ens ICA:s färskaste frolic skulle kunna få Duca att hålla på med sånt "löjl". Han tyckte det var helt ok. att göra ett uppletande o följa ett spår, men sen ville han likt Ferdinand, bara ta det lugnt.
Ombytta roller blev det när skidor, sparkar och dragselar kom fram då var det Duca som tjöt av glädje medan Angus var mest likgiltig. När Duca var 7 år fyllda fick vi till vår förtvivlan låta vår Angus somna in för gott i våra armar 11 år gammal. Duca var plötsligt ensam, men eftersom han alltid varit en väldigt trygg individ,bekom det honom inte speciellt.
Tvärtom tyckte han nog att nu var det hans tid att få bre ut sig och ta plats.
Vid denna tidpunkt hade mitt hästliv tagit fart, så Ducas andra hem blev snabbt stallet, där han stortrivdes. I stallet fanns många småtjejer som gärna klappade o kliade.
Duca har varit en fantastisk "häst-hund" att ha med sig på ridturer i skogen. Han har alltid hållit sig framför mig och hästen och har stigen delat på sig har han stannat och "frågat" vilken stig vi ska fortsätta på. Vi fick två underbara somrar i skogen tillsammans Duca,Quartzo o jag, innan Ducas pålagringar i både bog o höft satt in.
Vi fick trappa ner på hans fysiska aktiviteter o se till att hans morgonmacka alltid innehåller en nypa glucosamin.
Idag är Duca en underbar gammal farbror på 12,5 år.han hör det han vill och ser lite dåligt,han har upprättat en del egna regler i senilitetens tecken.
Det är han som bestämmer var vi ska promenera o hur länge.
Han har likt en gammal gubbe ett nyväckt intresse för sötsaker, som han stjäl!!
En liten procedur har han i den dagliga verksamheten, när vi varit på kvällens sista "pinkrunda" stannar han i hallen och tittar ömsom på mig o ömsom på proppskåpet där han vet att matte har en skattgömma. Han piafferar som en värsta Grand Prix häst till jag tagit fram ett grisöra eller nå annat gott ur gömman.
På kvällarna ligger han med mig i soffan eller nedanför och kräver bestämt att matte ser till att klia& pilla oavbrutet. När han somnat o snarkar högljutt o jag i min enfald tror att jag ska få slippa en stund, tvärvaknar han och stirrar uppfodrande: fortsätt!!!
Det sista jag gör varje morgon innan jag beger mig till jobbet är att ge Duca en puss på nosen och tala om att: vi kommer snart.

Och varje morgon kommer en tår av tacksamhet att vi fått ytterligare en dag tillsammans.