Bildbevis på konverteringen.............

SKOGSMULLE har landat !
Snart 4 år har gått sedan jag träffade min blivande, högtempade, sönderstressade, ädla fullblodshäst.
Ambitionen var att ge honom ett gott liv efter alla trauman han genom lidit.
Nuuu känns det som om vi är väldigt nära den drömmen. Quartzo har den sista tiden blivit den lugna trygga häst, jag hoppades att han skulle bli. Jag blir stum av förundran varje kväll på våra turer, alla övereaktioner är som bortblåsta, han blir sällan överilad, visst finns motorn o springglädjen kvar, men nu med behärskning.
Tycks vara så att vårt o hästars tidsperpektiv är väldigt olika. I hästarnas värld, krävs lång tid för att övertyga. Med min förra häst tog det nästan 5 år innnan jag kunde be henne om vad som helst.
Så jag har förstått att tålamod är den största förutsättningen för att få hästen dit man vill.
Att Quartzo dessutom ser ut som en riktig Skogsmulle, som ni kan se på bilden som föreställer hans käkgrop med tillhörande långskägg förstärker ju bara Skogsmulle-känslan - hihi

Vår "SKORESA"

Igår var det dags för hovslagarbesök. Varje gång Kalle kommer drar jag mig till minnes hur vi hade det i begynnelsen Quartzo o jag. Fick inga signaler ifrån Helmers när jag bestämt mig för att det var honom jag ville ha. Mer än att jag skulle vara väldigt försiktig när jag tog på bakbensskydden, eftersom han var extremt rädd om sina bakben. Nåväl, han var nyskodd när jag hämtade honom så jag funderade inte hur det gått till.
När det så var dags, visade det sig att detta med skoning skulle bli ett stort problem. Hovslagar-Kalle ända från Ånge, skodde under den här tiden THF:s ridskolehästar så han fanns nära till hands.När han åtog sig att sko min häst hade vi ingen aning om vilket hästjobb som låg framför oss. Vi fick ge upp vid första försöket. När Kalle försökte lyfta Q:s bakben försvarde han sig med att försöka lägga sig över den stackars hovslagaren. Hmmm ett jätteproblem tornade upp sig. Försökte lösa problemet med massor med tålamod. Misstänker att han vid tidigare skoningar var nerdrogad, o det kändes inte som min lösning.
Gjorde i stället så att jag dagligen tog på o masserade hans bakben, för att övertyga honom om att inget farligt skulle hända. Började sedan försiktigt med hjälp av ett grimskaft be honom lyfta sina hovar pyttelite ifrån golvet, belönade o berömde, ökade sedan succesivt avståndet. Det här höll jag på med drygt ett år.
Kalle kom med jämna mellanrum o provade, med samma resultat som tidigare, dvs. Q försökte stjälpa omkull sig. Min bästa hovslagare hade en ängels tålamod, o sa att eftersom han aldrig visade några som helst aggressioner, kunde han stå ut. Han lyckade till slut få av honom skorna o verka litegrann. och jag fick investera i ett par boots. Nu har Kalle skott Quartzo i snart 4 år ,o dom har blivit de bästa vänner.
Quartzo har fortfarande nått trauma i sitt ena bakben, som gör honom lite bökig, han har helt uppenbarligen upplevt hemskheter i detta ben. Han darrar, visar underkastelesignaler o tycker att det är extremt jobbig att dra ut detta ben bakåt, men det går!
Känner stor tacksamhet att Kalle varit närvarande under vår "skoresa",

ALLA BORDE HA EN HÄST..............

Jag är en sån där människa som vill o försöker tro gott om mänskligheten, även om man dagligen får bevis via media att så inte är fallet. Men jag sätter på mig skygglapparna o försöker ändå. kanske är det en bekvämlighetskänsla. Livet blir lite lättare att leva om man tror på godheten. Men när jag då stöter på patrull, vilket jag gjorde igår så blir jag så överdrivet besviken o ledsen. Mitt mående var kört i botten när jag på kvällskvisten for till Quartzo. Som ni vet fungerar det inte att vara upprörd i hästars närvaro, så med lite djupandning o försök att nå mitt förnuft, gick jag ut för att ropa in min häst. När han kommer gående emot mig o hummar, smälter hjärtat som smör i stekpannan. Redan där mår jag så mycket bättre.
Väl uppe på hästryggen i den milda kvällsluften, stannar världen till o det är bara jag o Quartzo som existerar i mitt medvetande. Quartzo som är den bästa terapeuten, är så lugn o stillsam. Han hoppar till när 2 hästar kommer rusande (i sin hage) ur skogen mot oss, han blir 2 meter i mankhöjd o hård som betong. Men efter 15 sekunder när han konstaterat att det inte var något farligt slappnar han genast av o traskar lugnt vidare.
För några år sedan hade sådan upplevelse fått upp honom i varv halva dagen.
Red några varv på träningsplanen, men hör o häpna, Quartzo var så lugn att han inte iddes galoppera.
Eftersom jag nu tror så gott om allt så kändes det som om Q var medveten om mattes tuffa dag o därför var extremt lugn. Inte vet jag men en behaglig tanke är det i alla fall.
Tror att världen skulle se så mycket bättre ut om alla elakingar hade en häst som terapeut

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT

...........att uppta sitt bloggande, en klyscha jag uppfann just nu.
Det är ju inte så att Quartzos o mitt liv är händelselöst - tvärtom, vi har så mycket bestyr att tiden aldrig vill räcka till. Efter mitt sista inlägg i juli har Quartzo gått i egen hage. Vi har provat med jämna mellanrum att släppa ihop pojkarna, men Q har genast tagit upp sitt jagande av Leo. Så jag har levt med en ledsen magkänsla hela hösten, eftersom han blivit helt olycklig då hans hag-grannar försvunnit ur sikte.
Men så......invigde vi det nya året med att prova ännu en gång, o nu fungerar det tack o lov igen.
Matten är väldigt lycklig av att få se sin häst i den lilla lugna, vänliga flocken. Har förstårs funderat jättemycket över det hela o jag kan inte för mitt liv hitta någon annan anledning till hans agerande mer än att allt startade då hagen bredvid fick en ansamling av brunstiga ston.
Idag mår Q så inni baljan bra, han är lugn, sällskapssjuk, o så otroligt vänlig. Visst finns det lite kvar av min "vinterhäst" men det är så logiskt med tanke på att hästarna för det mesta står stilla i hagen o bara äter - någonstans måste ju energin ta vägen. Av nöd är jag tvungen att rida honom minst var tredje dag annars blir han oridbar för mig. Kan kännas lite kämpigt ibland då vi den här årstiden är hänvisad till en smal, kurvig o halkig väg som vi delar med många bilister som lämnat huvudet hemma, o många travhästar som dyker upp i hiskelig fart.
Gick en klicker-kurs i höstas o den har gett oss så mycket glädje, så det blir en uppföljning till våren.
"Parellandet" känner jag fortfarande starkt för men tycker att det är svårt att träna utan instruktör, man blir lite mesig då man inte vet om gör rätt. Fick ynnesten att visa vårt samarbete för Frida Nygren vid ett tillfälle. Tror hon tyckte att vår relation var ok. Fick lite övningar med mig i bagaget, som vi med stor glöd övar på, men jag vill ha mer, mycket mer!
Några dagar i veckan beger vi oss till en närliggande plan o tränar lite skolor, o galoppfattningar o det blir som det alltid blivit, ömsom vin o ömsom vatten. Att påstå att vallacker skulle vara jämnare i humöret än ston, är min värld en fördom. Det är alltid spännande att lyssna in vad min kära häst har för dagsform.
Till helgen ska jag o några av mina hästvänner åka till Vännes o vår fröken Katrin och delta vid en 2-dagars clinic i sitsträning. Kursledare är sjukgymnasten, författaren o ryttaren Birthe Vogelius som skrivit en bok jag rekommenderar: "Spänst och harmoni i ryttarens sits". Hon har utvecklat ett analys-system då hon via en pallbock med sadel, och kan se på en dator hur man belastar o använder sin sits. Hon ger sedan råd om vad man behöver göra med sin kropp för att underlätta. Det ska bli väldigt spännande o roligt att delta.
Veckan efter ska vi AR-tanter starta en kurs, i just sitsträning. Fina Angelica Heselius som utbildat sig hos Christina Drangel blir vår fröken vid 10 tillfällen. Det blir både med o utan häst beroende på vädret.
Känns himla bra att ha mycket att se fram emot denna dystra årstid.
Här o nu ser jag mest fram emot kvällen då jag får borra näsan i min isbjörnsbeklädda underbara häst igen.

BRUNSTIG HINGST?

Quartzo - konverteringens mästare, som får oss 2-bentingar att se ut som frågetecken, ganska ofta.
Hans sista drag har ställt till det ordentligt. Från att förnöjsamt ingått i det lilla grabbgänget som består av fyra mycket trevliga vallacker, har han nu totalt tagit avstånd till två av dom.
Min hyresvärd messade mig en tidig morgon och berättade att Quartzo hade jagat hennes hästar som en rabiat taliban hela natten. Hon blev tvungen att dela på dom innan avfärd till jobbet.
Skyndade mig dit för att bli övertygad o det gick snabbt, Q attackerade m. bakåtstrukna öron o blottade tänder när hans forna vänner så mycket som närmade sig den hagdelande tråden.
Som matte blir man förskräckt och ledsen speciellt när man inget begriper, att han ställer till sån oreda.
Jag satt igång o funderade, och funderade som en annan Baltazar..............
Den enda förklaring jag kan se är att Q drabbats av ett enormt testosteronpåslag eftersom det på ena sidan tråden befinner sig fyra små ljuvliga brunstande ston.
Han har de sista två åren levt utan närkontakt med det andra könet. Provade när han var ny hos oss mig att låta honom få dela hage med några ston, men där fick jag genast tji eftersom han snabbt som ögat klättrade upp på damerna. Att han var hingst ända till dryga åtta år, bidrar säkert till hans stora intresse.
Tackar min lyckliga stjärna att han inte är det minsta hingstig mot mig, han är lika go, glad och intresserad i vårt umgänge. Att han fortfarande gärna har lille Harald vid sin sida tror jag beror på att Harald är lägst i rang o därför upplever Q inte honom som något hot. Känner ett obehag, ungefär som när ungarna var små o hade gjort nå dumt, man känner sig lite skyldig, eftersom Q:s beteénde skapar en del extrakrångel för min snälla stallvärd. Vet att känslan är ologisk men den finns där ändå. Inser att hans nuvarande sinnestillstånd även blir jättejobbigt för honom. I ett desperat försök att dämpa hormonerna for jag på Travshoppen för att köpa det sedan länge beprövade Munkpepparn. Men se, det fanns inte, däremot hade dom en hel hylla med Hokus-Pokus-medel, bl.a en burk som det stog till "brunstiga hingstar" på. Enligt affärsinnehavaren var det precis den jag behövde (ante det när jag såg prislappen) när jag förklarat situationen. 600 kr. fattigare for jag hem med burken med ett litet hopp om ett lite lugnare Krokjala, utan hingstar. Nu har Q mumsat pulvret en vecka, o ingenting händer..........
En gång hingst alltid hingst? eller

Min Hjälte

Fick ett hjärtevärmande samtal häromdan.
Det var en tjej som bor granne med våra fyrbentingar som med darr på rösten ville berätta vilken liten hjälte Quartzo är.
I vår grannflock går Q.s gamla kompis, lilla skäck ponnyn Bruno.
Bruno har haft det väldigt jobbigt i sin flock, hackkyckling som han blivit har han varit ständigt jagad, biten o sparkad. Det har varit helt hjärtskärande att se den lilla kraken. Efter några dygns jagande orkade Bruno inte mer, så han tydde sig så gott det gick med dubbeltråd emellan till sin gamla pålitliga kompis Q.
Q tog uppdraget på fullaste allvar o ställde sig så nära Bruno som möjligt o där stod han o vaktade Bruno så att han kunde lägga sig ner o sova. Q var själv så trött att han höll på att ramla på näsan flera ggr. då tittade Bruno förskräckt upp på sin "storpappa", men Q gav honom en lugnande blick så att han kunde fortsätta sin välbehövliga sömn. Det här upprepade sig många dagar i följd, till Bruno var så pass utvilad att han orkade umgås med sina antagonister igen.

Tycker att Quartzo borde få en bragdmedalj

Livat i hagen

Igår kväll när jag skulle hämta Quartzo i hagen för vår sedvanliga kvällstur, var han fullständigt upptagen.
Fick en snabb blick som sa : sorry har inte tid med dig ikväll.
Anledningen till uppspelheten var att det kom en hög (5 st.) nya hästar i grannens hage.
En av dom är Q:s gamla kompis Bruno.
Vi satte oss på första parkett i den ljuvliga sommarkvällen, och njöt av hästarnas "föreställning
sommar, sol och vackra hästar- kan inte bli så mycket bättre