NÄMEN.........

Tänk att mitt lilla "gullefjun", har konverterat till krokodil!
Som hästägare vill man ju gärna tro att man har världens snällaste lilla häst, som är hygglig mot allt o alla. Lite löjligt, detta eviga för mänsklingande av hästar. Eftersom jag aldrig haft Quartzo i flock eller tillsammans med någon annan häst än Bruno, med undantag av en stor halvblods tjej som han genast började klättra på, så har jag egentligen inte haft en aning om hur ranghög/ låg han är.
Insikten har nu krupit på mig, mitt "lillhjärta" har visat sig vara en riktig diktator.

Han styr o han ställer han hotar, både fram o bak mot stackars Cappe som snällt viker sina öron, o flyttar på sig. Hans favoritsysselsättning är att stå o munhuggas med Ajpis, o det ser inge vidare trevligt ut, men peppar, peppar, ännu finns inga synliga skador.

Det här tror jag kan förklarar hans stress när vi rider ut med andra, han tar på sig ledarskapet o ska ha koll på allt. Han blir hysterisk om han inte får ha täten.

När jag rider ut ensam är han mycket colare, då får jag ta över ansvaret.

Hans "krokodilande" bottnar förstås i osäkerhet. En självsäker häst behöver ju inte spela ut hela sitt register. En bra flockledare behöver bara höja på ögonbrynen, eller åtminstone kasta en blick på de övriga för att dom ska förstå. Nu är ju min lilla häst lite "fullblodsöverdriven" i det mesta han företar sig, så då måste han ju "skrika" åt sina kompisar för att få dom att förstå. Sen är det ju faktiskt så, att eftersom han inte fått umgås med hästar tidigare håller han på att lära sig hästarnas abc nu, och det kommer nog att ta ett tag.