VÄRST VAR DET HÄR eller...

Hujedamej, hur länge ska vi orka? kyla, snö, kyla, snö, hela livet stannar upp o ingenting är roligt
Resignerat kunde jag halv sex i morse konstatera årets toppnotering 33,8 minus.

Motorvärmarkabeln står som ett järnspett mellan vägguttag o bil. Man ber några böner innan man vrider om startnyckeln, å i morse startade skrället - himla otur, tänk om jag fått gå in o dra duntäcket över huvudet igen, det hade varit så mycket skönare

For till stallet med min diesel, som vägrar vara på hugget i denna kyla, det känns mer som att hanka sig fram på en gammal "Grålle", allt gnisslar o gnäller, o sakta går det.
Tog ett snack med hästgrabbarna o dom instämde i mina tankar om att gå ut om ett par timmar senare istället. Halvt ihjälfrusen på jobbet vid halv 7, konstaterar jag snabbt att där är det nästan lika kallt som ute. Elförsöjningen från fabriken har strejkat under natten. Intar en kall men dock tinad frukost o baxar sedan fram en stor värmefläkt som jag ställer en meter bakom mitt skrivbord, o här tänker jag sitta idag

STUDIEBESÖK IDAG

Hos min ny funna Parelli-vänner, den snällaste Anette jag nånsin träffat o hennes bedårande häst lilla Lilleman. Fick träffa 2 mycket trevliga tanter till, o en hel hög halvblodshästar.
Anette visade mig lite basic-övningar, Tack- snälla.
I stallet fanns en gäng läckra fjäderfän, tror dom också "parellat" för dom var väldigt sociala, visserligen blev dom mutade med russin, men dom ingav ett väldigt lugn.
Inspirerad for jag glad i hågen hem, o tränade med min älskade Q.
Trots isvindar, gick det fantastiskt bra.
Ni Parelli-tanter gjuter råg i ryggen på mig o jag kommer aldrig att ge upp det här.
Jag är er evigt tacksam!

Många olika språk blir det.

Sitter här o konstaterar att jag vigt halva mitt liv (nästan) åt att lära mig en massa olika språk.
Närå jag är inget språkgeni, och kan knappt göra mig förstådd på engelska. Det här handlar om alla min hobby-språk. När jag började utbilda mig inom hunderiet, (brukshundsinstruktör) var jag relativt ung o hade en ganska skrynkelfri hjärna med många celler i behåll, så det var inte så svårt att snart slänga sig med uttryck som, figuranter, sökrutor, rapportering, linförighet osv. tror inte man behöver vara speciellt hundvan för att begripa vad en hund gör när den spårar.
När jag så växlade över till hästeriet, var det ett nytt språk med massor med termer som skulle läras in. Hästar spårar också, men nu har ordet en helt annan betydelse. Nu gällde det att begripa innebörden av hästen på tygeln, sluta, eftergift, ganascher och kolik osv. Lite äldre hade jag blivit
så det har tagit lite längre tid att lära. Parallellt har jag seglat, o där kan vi snacka termer: skotar o vinchar, o bidevind, o spinnacker osv. Vid 50 fyllda börjar huvudet att kännas ganska fullt, fick ta till varenda cell för att orka lära mera.
Nu tror jag ryggmärgen tagit över, för nu ska jag ge mig i kast med ytterligare ett språk, o det tror jag inte mina två stackars hjärnceller kommit på. Närå nu ska tant avancera ordentligt här på utförslöpan, med att lära sig Parellispråket som enbart finns på engelska. Tar en goggles översättare till hjälp, men så mycket hjälp blir det inte eftersom många termer inte går att översätta. Vad sägs om Porcupine, Sqeeze, Horsenality, Right Brain extrovert, visst låter det flådigt? Tänk om man lagt ner all den här energin på att lära sig riktiga språk i stället- oj, då skulle man nästan vara språkbegåvad.

EN BENLÖS PONNY I HAGEN IDAG

2 glada hästar kom mig till mötes i hagen idag. Dom verkade helt oberörda, av de iskalla vindarna.
Dom klagade inte det minsta, ganska skönt att umgås med bara hästar ibland.

BYGG ETT FLUGPLAN

Hakar på Nypans flughelg, detta är mitt projekt.
Använd ett rakblad för att försiktigt klyva en tändsticka på längden. Se till att lämna kvar lite svavel, det blir en snygg nos på ditt plan.

Bygg planet genom att limma samman träflisan med vingen-tvärsöver resten av tändstickan. Om du känner för det kan du använda lite överblivna bitar av tändstickan för att bygga ett stjärtparti. Eller bygg en stor vinge av lite balsaträ, på det sättet kan du få plats med ännu mer motorer. Tänk lite själv, du kan säkert komma på en hel del bra uppfinningar.

Fånga ett gäng flugor (detta är den svåra delen av planen) Stoppa dem i en glasburk. Lägg glasburken i frysen. På bara några sekunder kommer flugorna att vara helt nerkylda. Detta kallas crytecknik eller nåt sånt. Inte så viktigt. Det viktiga är att du inte kyler ner dina motorer för mycket, då detta kan döda dem. Ett bra sätt att gå runt detta problem är att lägga dom i kylen i stället. tar lite längre tid, men när du väl fångat tillräckligt med motorer kan ju vara bra att vara lite försiktig med dem

Medans du väntar på att dina motorer ska bli tillräckligt kylda o stela, droppa lite kontaktlim på de delar av vingen du vill placera dina motorer.

Plocka ut dina flugor ur kylen/frysen. Placera dem i de förberedda limpölarna.

Andas varmt på flugorna. Nu händer miraklet! Dina flugor som alldeles nyss var som frusna, vaknar till liv igen!

Starta planet. Om du har gjort rätt ska det fungera fint och inte har du varit taskig mot flugorna heller, snarare hjälpt dem att lära sig sig den viktiga läxan att samarbete är den bästa vägen framåt! Luta dig bakåt och njut av att se hur de lyckliga flugorna leker med sitt lilla flugplan! För även om flugor ser likadanana ut, älskar samma skit, behöver lika många kontaktlinser och blir uppätna av samma sorts fåglar, så har de garanterat aldrig varit med om något som detta innan.

"HÄSTGUBBAR"

När min kära gamla pappa kom på besök i helgen hade han med sig ett foto, på mig då jag som 5-åring satt på en hästrygg. Jag slås av tanken hur okomplicerat det var med hästar förr då dom var en naturlig del av vardan. Jag minns hur vi som småbarn for runt i gårdarna o bönade o bad att åtminstone få sitta på hästarnas ryggar. Kan inte komma ihåg att någon av dessa vackra stabila hästar nånsin blev rädd eller sur över oss ungar som klamrade oss fast i timmar på deras ryggar. Vi matade dom med socker ur händerna det var aldrig nån som nafsade. Hästarna var välhanterade o signalkänsliga. Hästfarbröderna förr, tror jag bar på genuin hästkunskap. Hästarna var deras arbetskamrater,värda sin vikt i guld, o dom umgicks hela dagarna. Tror att denna kunskap som hästkarlarna hade tyvärr är på väg bort. Upplever det som om hästhanteringen idag har blivit väldigt komplicerad o tillkrånglad Det är beräkningar, analyser och allehanda gurus, till det mesta. Förr fick man se till att hästen fungerade för sitt ändamål utan inblandning av tränare. Man var tvungen att LÄRA

Mitt livs kap - en dröm för en hästägare

När jag o min blivande make som 2 snorungar träffades för en sisådär 38 år sedan (herrgud)

hade jag ingen aning om vilken makalös "mackapär" han så småningom skulle bli i mitt häst ägarliv. Visst har han varit en fantastisk tillgång genom alla våra år, men hans mycket oanade resurser kom plötsligt fram, när jag blev med häst.

De första samboåren, hittade han knappt till köket, han hade ingen aning om hurvida ett ägg skulle koka lite eller mycket för att bli si eller så. Hans kunskaper inom matlagning var obefintliga. När så jag började "rymma" till stallet, fick han klara sig själv. Väl i köket påbörjades ett hejvilt exprimenterande. Ni som dagligen umgås med djur vet att minsta steg i rätt riktning måste belönas. Så under en period fick jag äta de mest underliga hopkok, men det var bara att bita ihop, och överösa med beröm. Det lönade sig, för någonstans under "kockens" utveckling kom insikten om, att man kanske inte ska blanda så många saker samtidigt.
Idag är min "mackapär" en fullfjädrar kock. Å jag behöver aldrig, hörde ni aldrig fundera över matfrågan. VARJE kväll när jag kommer hem från stallet, står bordet dukat, och maten är klar.
I dessa GI-tider, får jag varje kväll någon ny smaskig kullinarsk rätt- FANTASTISKT.
Håll med om att sådana Gubbar måste man bara ÄLSKA

Att rida är inte lätt.....för mig i alla fall

För mig är ridning ett sätt att umgås med hästen, vi fostrar varandra.
Drömmen hägrar, att en dag när vi verkligen kan lita på varandra o Q har vant sig med sin börda på ryggen, kunna rida både träns o sadellöst.
Men, nu är ju inte hästar av naturen skapt att bära en ryttare på ryggen genom livet.
För att få en stark, atletisk o smidig häst som med stolthet orkar bära omkring mig även på ålderns höst, tycker jag att jag måste tala om för min häst hur han på bästa sätt ska bära mig.
Som Ar-tant finns mina grundtankar om att ryggen måste höjas, vikten ska komma in till tyngdpunkten. Hästen måste lära sig att bära vikt på sina bakben o länga sin överlinje, framförallt längning vid manken för att räta ut halsen, o på så sätt undvika ihopdragna muskler.
jag vill att min häst bär i lång, låg form för att kunna slappna av.
Stångbettet inverkar kraftigt på hästens nacke, så en förhållning på tygeln innebär att jag ber hästen sänka sitt huvud o länga sin hals. Ungefär på samma vis som parellitanterna genom grimskaftet, ber om sänkning. För den oinvigde kan det säkert se ut som om jag ibland sitter o tjuvhåller i tygeln, men då handlar det bara om att hästen inte är redo för sänkningen, det kan ju bli väldigt jobbigt för hästen att jobba på det här viset. Likt oss människor på gymet kan det gå väldigt tungt i slutet av träningspasset, men med lite peppning orkar man några reps till.
Så snart hästen är villig, kommer belöningen, eftergiften o sytrådsfin kontakt återetableras.
Quartzo har väldiga problem med sin galopp, många av de spekulanter som provred honom på Helmers, tappade totalt intresset för honom efter några galoppförsök.
Vi har tränat intensivt med detta, o från att för nått år sedan inte kunnat galoppera mer än 2-3 steg innan han slängde ut baken eller korsgaloppade,(vilket jag tror härrör ifrån tjurfäktnings träningen) har han bjudit på fin avslappnad galopp.
Men, men, efter 2. mån träningsuppehåll är vi tillbaka på ruta ett, o det gör ingenting vi har ingen brådska någonstans. Får försöka stärka upp honom i skolorna igen. En panikartad galopp med höjt huvud o sänkt rygg är inget att stå efter. Det här blev lite rannsakan, o funderande efter att ha tittat på Nypans blogg, där det finns några minuter ifrån vårt sista ganska bedrövliga träningspass. Jättenyttigt även om självinsikt svider ibland, Jättemycket Tack Nypan! Synd att ert besök blev så kort.
Hoppas jag snart får se er igen.

FINT besök

Till min glädje kom två av min bästa vänner på besök på våran gård idag.
Carina med sin fina Gaeva och den mest fantastiska lilla släde, som gjorde stort intryck på mig.
Den här släden har Carina med make renoverat själva. Byggt, målat o flätat, håll med om att den är otroligt fin. Sen önskar jag att ni kunde få se Gaevas centrerade skrittpiruetter, då hon alldeles själv vänder på hela ekipaget - makalöst. Gaeva är akademiskt skolad o det syns hon har full koll på var hon sätter sina fötter. Kanske man skulle skaffa ett par skaklar o träna piruetter med ;)
Tack för besöket! hoppas ni snart kommer igen.

TROR JAG HÅLLER PÅ ATT BLI OMVÄND...

Idag denna fantastiska dag- äntligen, blå himmel o en sol som man kunde ana värme ifrån, o bara några minusgrader, håller jag på att bli lycklig över snömassorna.
Brunos lillmatte Jossan o jag bestämde oss för att nu ska vi ut på långtur i det fantastiska vädret.
Påbylsade o på väg utför stallbacken, känner jag hur Quartzo laddar.
Jossan säger, nu ser Quartzo ut som en kanonkula i bakdelen o så kändes det, minsta lilla pippifågel o jag hade fått mig en rymdtur igen. Så vi bestämde oss för att rida "off road" i stället. Vi plumsade ospårat ett par km. sen kom vi in på en liten slädled som Per-Ola gjort tidigare under dagen. Vi "irrade" omkring på berget i en o en halv timme. Lusitanon har ju av naturen väldigt höga knälyft o i 1 m. snö bli gången väldigt passageaktig, jättehäftigt att få känna vilka resurser Quartzo har. Inte så kul att han glömt vad förhållningar betyder, så det blir passage varvat med galopp.
Det går absolut inte att sitta o hålla honom, utan man för finlira med munnen hela tiden. När jag tappar tålamodet (jag vet man får inte) o morrar åt honom kan han skritta en 3-4 steg.
Obegripligt vad han får all energi ifrån, misstänker att någon ger honom en säck havre på nätterna, sanningen lär jag aldrig få veta. Nu måste jag som värsta vinterhatare tillstå att snödjupet varit min räddning, då denna dynamitgubbe inte går att rida någon annanstans just nu.

OOOPS here we go again...

Har lyckats övertala mig, att rida Quartzo ute varje dag trots viss skepsis.
Igår kväll hakade vi på våra stallkompisar Bruno&Anders, ut på promenad i snöyran.
Alla verkar döless på allt snöande, men jag måste tillstå att det var riktigt mysigt med all snö. Misstänker att jag njöt lite extra eftersom snödjupet gav hästarna ett visst motstånd i deras sprittande ben. Vi skrittade runt på vägar o i skogen under drygt en timme. Quartzo gick nästan hela tiden på lång tygel. Han gjorde några skutt,(vilket är väldigt oskönt för mina oläkta revben) när en tant med snölasse dök upp bakom en snödriva, o när en snöslunga kom lite för nära. Men på det hela taget skötte han sig exemplariskt min lilla prins. Jag kände mig så nöjd o slappnade verkligen av när vi var nästan hemma. DÅ hör jag hur Bruno (som alltid släpar en 100 m. efter Q) kommer i vild sken bakom oss, jag hör Anders vråla : nu kommer.........
Hjälp!Vadå? ett ufo, en dinosaurie, eller nåt annat alldeles livsfarligt.
Hann tänka: shit, jag måste av. Tankeläsare som Quartzo är, behövde jag inte anstränga mig, med all kraft såg han till vara mig behjälplig.
PANG så låg jag där på backen igen. Den här gången tackar jag den usla snösvängen för att jag landade mjukt. Inget brutet, den här gången. På väg uppför backen till stallet, vägrade hästarna o då förstod vi att det var de f.....de älgarna som stryker omkring i våra revir, som skrämde vettet ur hästarna. I kväll ska jag sjunga högt på vår kvällsritt o då lovar jag att alla älgar kommer att sticka all världens väg.

SJÖSJUK till häst

Men var tog kaxigheten vägen? Har "gammeln" tagit över???
Har aldrig varit rädd för att rida bråkiga, bångstyriga hästar. Som ridelev under många år fick jag alltid ta de hästar som ingen annnan ville ha, det tyckte jag var roliga utmaningar.Har gjort en o annan vurpa, men haft turen att kunnat borsta av mig o sätta mig upp igen.Men nu, huva, huva, - igår promenerade jag bort med min dynamitgubbe till ridhuset igen.Red en halvtimme o bestämde mig sen av ren bekvämlighet (latmask) att rida hem.Quartzo marscherade på relativt avslappnad, på lång tygel. Om han var avslappnad, så var jag raka motsatsen. Mådde rent av illa, o kände mig yr av förskräckelse Satt bara o väntade på nästa explosion. Allt förtroende o den tillit jag börjat känna för lilla Q är som bortblåst.
Det är hårt att inte kunna lita på nån man älskar, man blir så ledsen.
Min kära make säger : men skit i det som hänt se framåt i stället, tänk om jag kunde få in det i min tjocka skalle. Nu tillhör jag ju honkönet o har en förmåga att försöka analysera alla skeenden ner till minsta molekyl i stället- SUCK! är väldigt Onöjd med mig själv just nu.