Många olika språk blir det.

Sitter här o konstaterar att jag vigt halva mitt liv (nästan) åt att lära mig en massa olika språk.
Närå jag är inget språkgeni, och kan knappt göra mig förstådd på engelska. Det här handlar om alla min hobby-språk. När jag började utbilda mig inom hunderiet, (brukshundsinstruktör) var jag relativt ung o hade en ganska skrynkelfri hjärna med många celler i behåll, så det var inte så svårt att snart slänga sig med uttryck som, figuranter, sökrutor, rapportering, linförighet osv. tror inte man behöver vara speciellt hundvan för att begripa vad en hund gör när den spårar.
När jag så växlade över till hästeriet, var det ett nytt språk med massor med termer som skulle läras in. Hästar spårar också, men nu har ordet en helt annan betydelse. Nu gällde det att begripa innebörden av hästen på tygeln, sluta, eftergift, ganascher och kolik osv. Lite äldre hade jag blivit
så det har tagit lite längre tid att lära. Parallellt har jag seglat, o där kan vi snacka termer: skotar o vinchar, o bidevind, o spinnacker osv. Vid 50 fyllda börjar huvudet att kännas ganska fullt, fick ta till varenda cell för att orka lära mera.
Nu tror jag ryggmärgen tagit över, för nu ska jag ge mig i kast med ytterligare ett språk, o det tror jag inte mina två stackars hjärnceller kommit på. Närå nu ska tant avancera ordentligt här på utförslöpan, med att lära sig Parellispråket som enbart finns på engelska. Tar en goggles översättare till hjälp, men så mycket hjälp blir det inte eftersom många termer inte går att översätta. Vad sägs om Porcupine, Sqeeze, Horsenality, Right Brain extrovert, visst låter det flådigt? Tänk om man lagt ner all den här energin på att lära sig riktiga språk i stället- oj, då skulle man nästan vara språkbegåvad.